Vi talar idag om tredje och fjärde generationens mobiltelefoni, men vilka var de första och andra generationerna?
Som första generationen räknas NMT, nordisk mobiltelefoni. Detta system infördes 1981 och skrotades på nyårsafton 2007. Till att börja med användes frekvensen 450 MHz, och senare utökades kapaciteten med 900 MHz-bandet. Förutom i Norden användes systemet även i Saudiarabien, Nederländerna, Schweiz och huvudstäderna i Estland och Lettland.
Med andra generationen kom det stora genombrottet för mobiltelefonin. Det var till stor del efterfrågestyrt, d.v.s. det var konsumenternas önskemål om att ha mobiltelefon som gjorde att nätet byggdes ut. Tekniken som användes var GSM, en förkortning för Globalt system för mobilkommunikation. Standarden utvecklades i Europa, och använde 900 MHz-bandet. Eftersom mycket av den utrustning som användes för kommunikationen tillverkades i Asien anammade även flera asiatiska länder standarden, men på frekvensen 1800 MHz. Detta gjorde att standarden infördes även i USA, och blev global.
Det stod snabbt klart att framtida standarder också borde vara globala. 1998 bildades organisationen 3GPP (3rd Generation Partnership Project), med syftet att skapa globala standarder för tredje generationens mobila telekommunikation. Europaparlamentet och EU:s ministerråd tog samma år ett beslut om att alla medlemsländer skulle möjliggöra ett införande av 3G-tjänster. 3G har högre överföringshastighet, upp till 384 kbps för mobila system. Detta gör det möjligt att överföra grafik och rörliga bilder, samt att använda tjänster som exempelvis använde sig av användarens position.
Idag används på många områden 4G, även om det inte riktigt har slagit igenom i de breda konsumentlagren ännu. Kravet för att kunna kallas 4G är att överföringshastigheten ska vara 100 Megabit per sekund till mobila enheter.
